Det är konstigt hur man kan gå i en helt främmande stad och fortfarande känna sig hemma. Det är konstigt att bo hos en annan familj och ena sekunden känna att man passar in för att sekunden senare känna sig otroligt ensam. Det är konstigt hur man kan känna sig ensam trots att man är omgiven av massvis med människor. Det är konstigt att man kan ses som Londonbo trots att man endast bott här i en vecka. Det är konstigt hur man kan gå och titta på utsikten över London och bara njuta för att två meter senare tänka, vad tusan gör jag här? Det är konstigt hur man kan lyckas få en vattenblåsa under ena foten för att sedan få en under den andra. Det är konstigt hur mycket en bra bok kan få en att må bättre. Det är konstigt hur man ena dagen kan ha den mesta fantastiska dagen men goda vänner för att morgonen därpå kännas sig jätte depppig och bara vilja åka hem. Det är konstigt hur plötsligt hemlängtan smyger sig på. Det är konstigt hur mycket man kan sakna djur och människor. Det är konstigt att man kan gå och samtala om familjen samtidigt som man njuter av engelska parker. Det är konstigt hur man kan njuta och våndas på samma gång.