Idag hände även något otroligt. Ett mirakel har skett. Jag har lyckats förvåna mig själv genom att hitta på en ny lek, (jag kan om jag vill eller om situationen kräver det) krabborna anfaller. Tror både jag och Isobel hade det lika roligt. Kanske har mer idé än vad jag själv tror...

Dock hade vi nog kunnat behövt ett mirakel när det gäller middagen. Listan över vad de inte gillar bli bara längre och längre. Med gott mod och uppmuntrande ord från mamman så lagade jag spagetti carbonara men fick sedan under dagen veta att två av barnen inte tycker om såsen, suck* det blev pasta och bacon till dom. Men till mitt försvar måste jag få säga att både jag och Conor

tyckte det var väldigt gott. Blir att göra någon gång till personer som faktiskt tycker om det, hehe.

Under dagen har jag även fått tillfälle att både skratta och fascineras över britterna. Såg bland annat en tjej som kände sig tvungen att röka två cigaretter samtidigt som hon drack en Red Bull. Nyttigheterna avlöste varandra, fast det var ju faktiskt en red bull utan socker så det kanske kompenserar för den andra cigaretten.

Lite senare råkade jag även höra en ung flickas klagomål över att hon frös till sina vänner. I vanliga fall så skulle detta inte vara så konstigt om man bortser från det faktum att flickan endast hade på sig en kortkort kjol och ett tunt linne. Borde kanske gått fram och introdcera konceptet kläder för henne, får bli nästan gång.

Nej men seriöst, det jag försöker säga är att det finns så otroligt många olika typer av personer i London att många helt enkelt slutar bry sig. Du kan verkligen vara helt osynlig bland massvis av folk. Ingen kommer stirra ut dig om du har en mystiskt klädstil eller likande, du kan vara du utan att någon påpekar det. Man behöver inte fundera på vad andra tycker för många lägger inte ens märket till det. De är så vana med så många konstigheter. Det är inte som hemma där hälften av alla du möter på stan kan möjligtvis veta vem du är och upptäcka alla dina fel och brister. Här går det inte, 12 miljoner människor är lite för mycket människor att hålla reda på.  För mig och för mitt självförtroende känns det bara att vara osynlig i ett hav av människor, att bara vara en i mängden, att bara vara jag. Vad säger du?