Ursäkta den fruktansvärt dåliga uppdateringen men det har varit lite problem med internet samt att det bara varit allmänt mycket så jag tycker jag är ursäktad. De tre senaste dagarna har nog varit några av de mesta galna dagarna i mitt liv. Det är otroligt hur snabbt man kan kastas mellan förtvivlan och förväntan. Säga hejdå till familjen på arlanda var kanske det svåraste jag någonsin har gjort. För även om de egentligen bara ett telefonsamtal iväg så överger man en trygghet som alltid funnits där. Ärligt talats så var jag efter säkerhetskontrollen på väg att vända tillbaka igen men lyckades förmå mig till att fortsätta gå. Och det blev bara värre. Som jag satt och skakade av nervösitet vid gaten har jag aldrig gjort förut. Folk måste verkligen ha tittat snett på mig utan att jag själv märkte det, det såg nog rätt roligt ut. Men sen, så fort jag satt mig på planet så släppte allt och jag blev nästan läskigt lugn. De två och en halv timma det tog till Heathrow var verkligen avslappande och väldigt skönt. Men sen landade jag och blev då lite nervös. Det är ju så mycket moment som man måste gå igenom, gå genom passkontrollen, hämta bagage, tull och sen ut. Det var efter tullen som det för första gången slog mig att nu skulle jag försöka hitta tre människor som jag aldrig sett förut i ett hav av människor. Knuten i magen knöts sig hårdare. Men det var inga problem, jag kände igen dem får fotona och de kände igen mig så det gick väldigt smärtfritt. En lättnad spred sig i kroppen samt en känsla över att detta faktiskt kommer gå vägen. Det var oxå rätt betryggade att de första man får syn på är ett IKEA; kändes som hemma på en gång. Sen var skönt att upptäcka att engelska funkade relativt smärtfritt, familjen är jättetrevligt och att enda som var svårt var att prata men mamma o pappa på kvällen utan att verka alltför ledsen, man var trött, dumpad med information och i ett helt främmande land samtidigt som tryggheten fanns på andra sidan luren. Dock sov man som en stock efteråt vilket var väldigt skönt!